Så är det söndag igen.
Förr, när jag var barn, var söndagarna något speciellt.
Frukost och sedan ofta gudstjänstbesök.
Inte kommer jag ihåg så mycket av gudstjänsterna,
men desto mera av känslan. -
- Känslan när man kom hem från kyrkan, finklädd och drack kyrkkaffe.
Det är några av mina bästa minnen från barndomen
Det kändes bra och fridfullt. Frid inombords är något skönt, det har jag ofta tänkt på nu i vuxen ålder också.
Idag har jag varit på gudstjänst i Bollebygds kyrka.
En timma som verkligen kändes inombords och som stannar kvar.
Predikan som Romano hade var verkligen något utöver det vanliga. Han talade från sitt hjärta till våra hjärtan. Den berörde på ett särskilt sätt.
Nåd – talade han om.
En av psalmerna vi sjöng var nummer 59.
1. Med Gud och hansvänskap,
hans ande och ord
samt bröders gemenskap
och nådenes bord
de osedda dagar
vi möter med tröst,
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
vi känner hans röst. 2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
men före går Herren,
men före går Herren,
men före går Herren
med segerns baner.3. O Jesus, bliv när oss,
bliv när oss alltfort,
och sköt oss och bär oss,
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet,
skall bringa oss fram.
Lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära
vår Gud och vårt Lamm!
En av raderna i första versen kom för mig på ett särskilt sätt idag.
de osedda dagar vi möter med tröst.
Jag som har alldeles för lätt att oroa mig för sådant som kanske, någon gång, någonstans kan hända, – kände att nu är det dags. Dags att låta någon annan, Gud, ta framtiden i sin hand.
Denna oro som härskar i mitt hjärta är inte bra. Det måste ju vara bättre att glädjas över allt man har, än oroa sig för vad som kanske kan ske.
Sker det svåra så får jag återigen be om kraft att klara av det.
Dessa ord är så lätta att säga och skriva – men ack så svåra att leva efter.
Med Guds hjälp får jag göra så gott jag kan.
